Byskolorna i Gryt

När jag var liten fanns det flera byskolor. De upphörde i början av 1950-talet när den nya skolan byggdes i Grytsbyn. Då fick alla barn i Gryts kommun läsa där.

I Fredriksnäs fanns 2 skolhus, i Vångsten, i Breviksnäs och i Målma fanns byskolor.

Ute i skärgården fanns skolor på Harsten, Liljeholmen, Bokö och Emtö.

Min skola

När jag var sju år och fick börja skolan var skolan i Gryt uppdelad i två olika byggnader. 1:an och 2:an gick tillsammans i ett klassrum i ena delen av huset. 3:an och 4:an gick i rummet i den andra delen av huset. Det var det hus som ibland går under namnet ”Gamla kommunalhuset” och ligger mittemot det som nu är församlingshem. Vi var mellan 20 och 30 barn i varje klassrum.

Min lärarinna hette Jenny Gustavsson. Varje gång mamma bakade hålkakor, fick jag ta med en till lärarinnan. Varje gång jag kom med en kaka hände samma sak. Jenny sa: ”Då kan vi ta och byta kaka” och så fick jag en pepparkaka i utbyte. Jenny var en ganska snäll lärarinna.

Vi gick i skolan sex dagar i veckan, från kvart över åtta till två-tiden. Varje morgon började med en andakt och med att vi sjöng en psalm. De två första åren kommer jag bara ihåg att vi hade modersmål med välskrivning, kristendom och räkning. När vi kom till högre klasser fick vi också läsa andra ämnen.

Under sommaren 1929 blev den nya skolan klar. Den kallades så småningom ”Gamla skolan” efter att den moderna skolan byggdes på 50-talet. Huset var stort och alla klasser fick plats. På övervåningen gick 1-2:an. Där fanns också gymnastiksalen. På hösten började jag i 3-4:an på nedervåningen. Min nya lärarinna hette Ester Svensson. Hon gifte sig senare med Verner Nord som var lanthandlare i Börrum. Jag har inte så många minnen av Ester men kommer ihåg att hon kunde bli riktigt arg om någon inte uppförde sig på rätt sätt.

När jag började 5:an fick jag gå hos kantorn, A Filip Johansson. Det var roligt att få en magister och jag tyckte han var en bra lärare. Han kunde berätta roliga och fascinerande historier och anekdoter. Det var mysigt att få sitta och lyssna på honom. För det mesta var han snäll men kunde bli riktigt arg när någon gjorde något hyss. 

Kantorn var också skolstyrelsens ordförande. En kommunal förtroendeman på den tiden fick ofta besök av någon som vill diskutera olika angelägenheter. Då gick kantorn bara ut i kapprummet och vi fick sitta kvar och arbeta. Vid något tillfälle upptäckte han att en av pojkarna gjorde något hyss. Då kom han inrusande i klassrummet, slet tag i pojken, lyfte upp honom och ruskade om ordentligt. Efter det gick det en bra tid innan vi vågade göra något när kantorn var ute i kapprummet.

Några pojkar kunde ibland få en hurring av kantorn men jag var aldrig utsatt för det. Om vi inte kunde våra läxor blev det kvarsittning. Det behövde jag inte heller göra så jag var nog en ganska beskedlig elev.

Ramsor om årets månader

När jag var liten gick jag i skolan i 5 år. Jag tyckte det var roligt och hade lätt för att lära mig. Jag fick A i både läsning och historia. Gymnastik fick jag inte lika bra betyg i, bra AB, men det berodde mest på att vi inte hade någon gymnastik överhuvudtaget. Vi var aldrig utomhus men jag kommer ihåg att vi någon gång fick stå upp bredvid bänkarna. Då visade läraren att vi skulle lyfta upp ett ben och göra olika rörelser med foten.

Vi fick lära oss olika ramsor för att lättare komma ihåg. Två av de som jag fortfarande kommer ihåg var om månaderna.

Januari börjar året

februari kommer näst

mars, april har knopp i håret

maj och juni blommar mest
juli, augusti och september
härlig sommar är det då
men oktober, november och december äro grå

 

Den andra versen var för att vi skulle lära oss hur många dagar månaderna har

 

30 dagar har november, april juni och september

Februari 28 allen
Alla de övriga 31

 

Cykeln är det bästa fortskaffningsmedlet

 

Cykel var vårt bästa fortskaffningsmedel i min ungdom. Jag minns en gång när vi, ett tiotal killar skulle på Ladsbygdsmästerkap i orientering i Kimstad i början på 40-talet. Vi cyklade tidigt på morgonen från Gryt och hade cirka 8 mil framför oss och vi skulle vara framme till första start klockan 10.

Vi cyklade hela stäcka utan något längre uppehåll men hade förstås matsäck med oss som  vi åt på tävlingsplatsen. Tävlingen tog flera timmar eftersom det var många starter och flera olika sträckor.

Efter avslutad tävling styrde vi färden hemåt igen och det var ganska sent innan vi var hemma. Det var behagligt väder att både cykla och orientera i. Vi var trötta efter en hel dags fysisk aktivitet men också mycket nöjda med våra resultat.

När det var orienteringstävlingar kunde vi cykla ganska långa sträckor och ändå orka genomföra tävlingarna. Gällde det däremot friidrottstävlingar använde vi oss av bussen, eller kanske kunde det finnas någon som hade tillgång till bil så vi kunde komma utvilade till tävlingen.

Cykeln använde vi i de flesta situationer. Under den varma årstiden var vi ofta ett stort gäng ungdomar som tog cykeln efter morgonmjölkningen på söndagarna on det var fint väder. ibland cyklade till Söderköping där vi gick på kafé. De andra drack kaffe men jag drack saft eller mjölk innan vi åter cyklade hem för att hinna med kvällsmjölkningen.

 

 

Så länge jag har orkat har jag fortsatt att cykla, dels för att jag tycker att det är roligt men också för att jag tycker att det är viktigt att hålla kroppen i trim och cykling är ett perfekt träningsredskap. En gång på 80-talet skulle jag åka upp till Gryt för att posta ett brev till min bror Bertil, som bodde i Finspång. När jag kom upp till brevlådan såg jag att den redan var tömd för dagen. Jag hade inte något speciellt inbokat den dagen, jag hade lämnat över gården till Mosse och var pensionär och Anna-Maria var på jobbet på Åldersro. Därför tyckte jag att jag lika gärna kunde cykla upp med brevet till Finspång så at Bertil fick det direkt. Till Finspång är det 10 mil och färden upp tog några timmar.

 

 

Väl hos Bertil ringde jag hem och meddelade var jag fanns. Bertil bjöd på lite att äta och jag stannade hos honom en timme innan jag cyklade hem. De var en skön genomkörare för kroppen och Bertil fick sitt brev levererat snabbt och ända in i köket.

 

Slädfärd med mycket arbete 1930

På vårvintern 1930 började man bygga Åldersro, det som nu är Gryts skärgårdepensionat,  i Gryt. Då var jag 10 år. Pappa Gunnar fick uppdraget att köra fyllning, troligen spån, från ett tillfälligt sågverk som fanns uppställt på stranden av Trehörningen. Det var snö och drängen Adolf körde med tvåspann framför de två medparen med en stor låda påsatt.

 

När Adolf kom ut på Kvarntorpsvägen med det tunga lasset, kom han lite på sidan av vägen så hela lasset välte ner i diket. Då hade han redan haft en lång arbetsdag med lastningen och beslutade spänna ifrån lådan och körde hem till Forshem med bara medarna efter de två hästarna.

 

Tidigt på morgonen dagen efter fick jag följa med pappa till Kvarntorpsvägen och lådan. Där spände vi på lådan på medarna och lastade hela lasset igen. Hästarna fick arbeta hårt för att dra lasset och när vi kom fram till en backknäppa på Släthällsskogen, halkade den ena hästen omkull och hela lasset gled bakåt nerför backen. Pappa gav mig ett spett och visade hur jag skulle slå ner det i marken och snabbt resa upp det mot lådan och fästa bakom en planka om släden igen skulle börja glida bakåt. Jag skulle alltså gå bakom släden och hela tiden vara beredd om något skulle hända.

 

Pappa tog tömmarna och fick hästarna att börja dra igen och den här gången tog de sig uppför backen utan problem. Jag behövde inte använda spettet.

Efter en stund kom vi till Solbergabacken som var både längre och brantare och jag fick igen gå bakom för att passa på lasset. Halvvägs upp för backen orkade inte hästarna dra längre utan stannade till. Jag lyckades få i spettet på det sätt som pappa hade visat mig, fick upp det mot lådan så det låste hela lasset. Och jag kände mig naturligtvis mycket stolt över att ha lyckats utföra allt enligt pappas direktiv. Efter en stunds vila försökte vi igen och då orkade hästarna dra lasset hela vägen upp.

Jag kände mig både duktig och stor när jag fick uppdraget att hindra lasset från att glida. Samtidigt var det lite otäckt att behöva gå bakom. Lasset var tungt och jag hoppades naturligtvis att jag snabbt skulle hinna springa undan om jag inte lyckades få i spettet på rätt sätt och kunna spänna det mot lådan. Jag har alltid varit liten för min ålder och visste ju att jag inte skulle kunna hålla tillbaka släden själv.

Hästarna lunkade på i bra takt på den ganska plana vägen även om det fanns några små backknäppor här och där. Så småningom kom vi fram till Bäckemåla där den tredje stora backen fanns och jag fick återigen gå bakom med spettet för säkerhets skull. Den här gången kände jag mig lite säkrare. Jag hade ju redan lyckats stoppa ekipaget en gång och skulle säkert klara det igen om det behövdes. Hästarna stretade på och lyckades dra upp lasset utan stora problem och både pappa och jag kunde pusta ut lite. Nu visste vi att vi skulle klara oss hela vägen hem. Det började redan mörkna när vi äntligen kom fram till byggarbetsplatsen men där fick vi hjälp med avlastningen för att det skulle gå snabbt. Både pappa och jag hade ju redan gjort ett stort dagsverke.

 

 

 

Hagaborg i Gryt

På 1700-talet låg det ett torp 200 m öster om Hagaborg. Det flyttades till Hagaborg. Före flytten hette torpet Löten, men det fick sedan namnet Plöjbolöten och senare Hagaborg. Där bodde Zetterman. Han hade två döttrar. Den ena gifte sig med Klas Karlsson och fick barnen Märta, Signe och Karl. Den andra gifte sig med Snäckenström, en pojke från Snäckvarp. Hon blev känd under namnet Madam Snäckenström och var en klok gumma som botade många. Hon var också kalaskokerska.

Två av dem hon botade var Maja i Björngården och hennes far Mosse Lindkvist. Han hade reumatism och fick sitta i ett kar fyllt med varmt vatten och en myrstack i, övertäckt med en filt och han blev bra från reumatismen. Maja hade mässlingen och fick ligga i sängen med buteljer fyllda med varmt vatten omkring sig. Hon blev också bra. Doktor Helén från Valdemarsvik hade tidigare varit på sjukbesök hos Maja och då gav han henne bara tre dagar att leva.

200 meter öster om Hagaborg låg också Alkärr. Där bodde Holmström. Han byggde torpet Alum och han odlade upp Alkärr med bara hacka och spade. Jag minns hans dotter Anna från 1930. Hon bodde i Alum. Alkärrstorpet flyttades 1905 till Ekhyddan där jag nu bor. Alkärrstorpet hade små åkerlappar i en södersluttning i Alkärrsskogen.

I Ekhyddan bodde vår ladugårdskarl till 1928. Sedan flyttade min morfar och mormor dit. Morfar, Carl Paulinus 1856 - 1933 och mormor Emma 1852 - 1937. Min morfars skuta "Fritjof" är votivskepp i Gryts kyrka. Morfar seglade på Östersjön bland annat till Lybeck.

1944 flyttade min bror Bertil och hans fru Anna-Lisa in i Ekhyddan och bodde där till 1949 då Bertil och jag tog över gården Forshem efter pappa. Då flyttade mina föräldrar Gunnar, 1877 - 1950, och Anna Alexandra, 1881 - 1966 in i Ekhyddan och bodde där fram till 1951. Då flyttade mamma till Ekängen. Samtidigt gifte Anna-Maria och jag oss och flyttade in i Ekhyddan och bodde där till 1955. Då övertog jag och Anna-Maria gården själva och Bertil med familj flyttade till Finspång.

September 2013

Min morfar och mormor med barn och barnbarn

Karl Paulinus Magnusson (1856 – 1933) g.m. Emma Magnidotter från Lillgården i Vångsten

Karl Paulinus var son till Häradsdomaren i Storgården, Hosum. Skeppare på egen skuta, seglade på Östersjön, bl.a Lybeck. Skutan finns som Votivskepp i Gryts kyrka.

                                                                                                                    Vikeboda, Gryt

Barn:

Karl Evald (1875) sjökapten, seglade på Medelhavet

g.m. 1) Tyra dog

                             Karl Erik

                             Karl Gustav

                             g.m. 2) Sigrid Mobäck

                             Ulla-Britt

Sixten                blåste i sjön som ung från faderns skuta, ogift

Anna Alexandra                          g.m. Gunnar Magnusson från Högved

 

 

Ernst                   reste till USA   gift                     

                                Viola och 4 söner

Gustav               arbetade på sjön, gick iland i London före hemresa för att studer till sjökapten. Försvann                              ogift

Fritz                    reste till USA   gift                      barnlös?

Harald                reste till USA. G.m. Greta från Hasslö från Blekinge

                             Asta

                             Karsti

Kortvasan 2009

Inför Kortvasan tillsammans med döttrarna Katrin och Suzanna, tränade jag många timmar på Kyrkviken utanför Ekhyddan. Kortvasan åkte vi sedan i skönt vinterväder på min 89-årsdag.

Min blogg

Här ska jag skriva om min släkt och om mina minnen.