Slädfärd med mycket arbete 1930

På vårvintern 1930 började man bygga Åldersro, det som nu är Gryts skärgårdepensionat,  i Gryt. Då var jag 10 år. Pappa Gunnar fick uppdraget att köra fyllning, troligen spån, från ett tillfälligt sågverk som fanns uppställt på stranden av Trehörningen. Det var snö och drängen Adolf körde med tvåspann framför de två medparen med en stor låda påsatt.

 

När Adolf kom ut på Kvarntorpsvägen med det tunga lasset, kom han lite på sidan av vägen så hela lasset välte ner i diket. Då hade han redan haft en lång arbetsdag med lastningen och beslutade spänna ifrån lådan och körde hem till Forshem med bara medarna efter de två hästarna.

 

Tidigt på morgonen dagen efter fick jag följa med pappa till Kvarntorpsvägen och lådan. Där spände vi på lådan på medarna och lastade hela lasset igen. Hästarna fick arbeta hårt för att dra lasset och när vi kom fram till en backknäppa på Släthällsskogen, halkade den ena hästen omkull och hela lasset gled bakåt nerför backen. Pappa gav mig ett spett och visade hur jag skulle slå ner det i marken och snabbt resa upp det mot lådan och fästa bakom en planka om släden igen skulle börja glida bakåt. Jag skulle alltså gå bakom släden och hela tiden vara beredd om något skulle hända.

 

Pappa tog tömmarna och fick hästarna att börja dra igen och den här gången tog de sig uppför backen utan problem. Jag behövde inte använda spettet.

Efter en stund kom vi till Solbergabacken som var både längre och brantare och jag fick igen gå bakom för att passa på lasset. Halvvägs upp för backen orkade inte hästarna dra längre utan stannade till. Jag lyckades få i spettet på det sätt som pappa hade visat mig, fick upp det mot lådan så det låste hela lasset. Och jag kände mig naturligtvis mycket stolt över att ha lyckats utföra allt enligt pappas direktiv. Efter en stunds vila försökte vi igen och då orkade hästarna dra lasset hela vägen upp.

Jag kände mig både duktig och stor när jag fick uppdraget att hindra lasset från att glida. Samtidigt var det lite otäckt att behöva gå bakom. Lasset var tungt och jag hoppades naturligtvis att jag snabbt skulle hinna springa undan om jag inte lyckades få i spettet på rätt sätt och kunna spänna det mot lådan. Jag har alltid varit liten för min ålder och visste ju att jag inte skulle kunna hålla tillbaka släden själv.

Hästarna lunkade på i bra takt på den ganska plana vägen även om det fanns några små backknäppor här och där. Så småningom kom vi fram till Bäckemåla där den tredje stora backen fanns och jag fick återigen gå bakom med spettet för säkerhets skull. Den här gången kände jag mig lite säkrare. Jag hade ju redan lyckats stoppa ekipaget en gång och skulle säkert klara det igen om det behövdes. Hästarna stretade på och lyckades dra upp lasset utan stora problem och både pappa och jag kunde pusta ut lite. Nu visste vi att vi skulle klara oss hela vägen hem. Det började redan mörkna när vi äntligen kom fram till byggarbetsplatsen men där fick vi hjälp med avlastningen för att det skulle gå snabbt. Både pappa och jag hade ju redan gjort ett stort dagsverke.